French Realist/Impressionist Painter and Sculptor, 1834-1917 French painter, draughtsman, printmaker, sculptor, pastellist, photographer and collector. He was a founder-member of the Impressionist group and the leader within it of the Realist tendency. He organized several of the group exhibitions, but after 1886 he showed his works very rarely and largely withdrew from the Parisian art world. As he was sufficiently wealthy, he was not constricted by the need to sell his work, and even his late pieces retain a vigour and a power to shock that is lacking in the contemporary productions of his Impressionist colleagues.  Related Paintings of Edgar Degas :. | absint | The Duke and Duchess Morbilli | The Absinth | Portrait apres un Bal costume | The Song of the Dog |
Related Artists:
tidemand
Tidemand kom vid 17 års ålder till Köpenhamns konstakademi, studerade där i fem år, tänkte sedan utbilda sig till historiemålare i Munchen, men valde i stället på en kamrats råd Dusseldorf till studieort och reste dit 1837. Han blev elev av Theodor Hildebrandt, men tog tidigare intryck av Carl Friedrich Lessings relativt realistiska historiemåleri. Hans första större målning behandlade ett svenskt ämne, Gustaf Vasa talar till dalkarlarna vid Mora (1841). Målningen inköptes av Rhens och Westfalens konstförening samt förskaffade Tidemand ett resestipendium från Norge och beställning på en altartavla till Vor Freisers kirke i Kristiania. Han reste sedan till Munchen och Italien, återvände till Norge på ett kort besök sommaren 1842, gjorde en studieresa i fjälltrakterna för att samla material till en påtänkt fosterländsk historiemålning, men kom nu till klarhet över sitt mål. Han ville, som han själv yttrat, skildra detta kraftiga naturfolks karaktär seder och vanor. Hans första tavla i detta syfte var Sagoberätterskan 1844, inköptes av drottning Josefina och förskaffade konstnären medlemskap av svenska konstakademien. Efter nya studieresor i Norge målade han Söndagskväll i Hardanger köptes av Oscar I, på slottet i Kristiania och Gudstjänst i en landskyrka. Han bosatte sig 1845 på allvar i Dusseldorf och vann snart ett namn genom de norska bondelivsbilderna. Samma år målade Tidemand i samarbete med Hans Fredrik Gude den romantiska Brudefärden i Hardanger. Revolutionsoroligheterna hade vid denna tid drivit de norske konstnärerna hem till Norge, och det såg ut, som skulle konsten nu bli rotfäst i hemlandet. Impulsen till en nationell konst gavs, men då lugn åter inträdde, återvände konstnärerna till utlandet. Under de närmaste åren målade Tidemand för det av Oscar I uppförda lilla lustslottet Oskarshal, som pryddes av uteslutande norska konstverk, serien Norskt bondeliv. Hans sista arbete var förstudier till en aldrig utförd historiemålning, Kristian IV grundlägger Kristiania, beställd av Oscar II. Tidemand skapade även tre altartavlor. I samarbete med Gude målade han Afton på Kröderen (1849), Ljustring (1850), Likfärd på Sognefjorden (1853), Fiskare i fara (1859), med Sophus Jacobsen Lappar på renjakt (1873) och med Morten M??ller Sinclairs landstigning i Romsdalen (1875). Han blev av sin samtid hyllad som Norges främsta representativa konstnär. Hans betydelse ligger i att han i sin konst gav uttryck åt det nationella uppvaknandet i sitt hemland. På samma gång föreställde han det norska folket för den stora allmänheten i utlandet. I Tyskland betraktades han som en av de främsta representanter i samtidens konst. Han fick många utmärkelser såväl i Tyskland som i Paris och i England, och hans arbeten såldes till höga pris. Sina mest omtyckta målningar upprepade han med tillhjälp av flera medhjälpare gång på gång, några i ända till 12 exemplar. Många av hans arbeten är återgivna i kopparstick och litografi. L. Dietrichson utgav Adolph Tidemand, hans liv og hans værker (2 delar, 1878-79).
SAENREDAM, Pieter Jansz
Dutch Baroque Era Painter, 1597-1665,Painter and draughtsman, son of Jan Saenredam. His paintings of churches and the old town halls in Haarlem, Utrecht and Amsterdam must have been appreciated by contemporary viewers principally as faithful representations of familiar and meaningful monuments. Yet they also reveal his exceptional sensitivity to aesthetic values; his paintings embody the most discriminating considerations of composition, colouring and craftsmanship. His oeuvre is comparatively small, the paintings numbering no more than 60, and each is obviously the product of careful calculation and many weeks of work. Their most striking features, unusual in the genre, are their light, closely valued tonalities and their restrained, restful and delicately balanced compositions. These pictures, always executed on smooth panels, are remarkable for their sense of harmony and, in some instances, serenity. Here, perhaps, lies a trace of filial fidelity to the Mannerist tradition of refinement and elegance, of lines never lacking in precision and grace. But Mannerist figures and the more comparable components of strap- and scrollwork embellishment lack the tension and clarity of Saenredam's designs, which also have a completeness reminiscent of the fugues of Gerrit Sweelinck (1566-?1628).
James Seymour
British Painter , ca.1702-1752 English painter and draughtsman. The son of James Seymour (d 1739), a dealer in pictures and precious metals, Seymour was among the first English painters to specialize exclusively in sporting subject-matter. Though he possibly received some informal drawing instruction from the topographer Francis Place, Seymour was essentially a self-taught artist whose education was based on the study of pictures that passed through his father's hands; one of his earliest known works is a sketch of a horse's head after van Dyck (sold London, Christie's, 16 June 1970). His early 'genius to drawing of horses' was, according to George Vertue, compromised by 'modish extravagances' through living 'gay high and loosely' and because he 'never studied enough to paint or colour well'. Elsewhere, however, it was recorded that by 1739 he was 'reckoned the finest draughtsman in his way [of horses, hounds etc.] in the whole world' (Universal Spectator, 1739), and he was certainly preferred to his chief rival, John Wootton, by many sporting patrons. Among his employers was William Jolliffe MP, of Ammerdown. Though many of his paintings are either derivative of Wootton or simply inept, or both, others are characterized by a self-conscious stylistic naivety in which meticulous attention to detail and eerily static compositions combine to create curiously memorable images of some apparent sophistication.